Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 116. Undfly frestelsen - 117. Ej öfvergiven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kvävde den onda tanken genom att
påminna sig Guds sjunde bud: »Du skall icke
stjäla!»
Men efter en stund kom samma frestelse igen
och nu starkare än förut. »Du kunde sälja
uret», viskade frestaren honom i örat, »för
penningarna köpa dig kläder och sedan komma i
tjänst, så vore det slut på ditt kringvandrande
liv, din hunger och törst. Mjölnaren är rik.
Honom skadar förlusten ej mycket. Du skulle
en gång kunna ersätta honom den, och du kan
vara säker att ej bliva upptäckt.»
Huru mycket han än kämpade emot, så
talade frestaren allt listigare, och gossen märkte
väl, att han snart vore färdig att giva vika. Då
öppnade han fönstret, hoppade ut och sprang
till den närbelägna skogen. Där avbidade han
liggande på marken dagens gryning.
Tacksam mot Gud, som givit honom kraft
att undfly frestelsen, gick han sedan tillbaka till
kvarnen och omtalade orsaken till sin plötsliga
llykt. Mjölnaren var en välmående man och
hade inga barn. Han och hans hustru upptogo
tiggargossen såsom eget barn och gjorde honom
till sin arvinge.
På denne gosse sannas det bibelordet:
»Gud-aktighet är nyttig till allting och har löfte om
detta livet och det tillkommande.»
117 Ej övergiven.
När jag var ett litet barn,
begravde de min mor.
Rodhe, Läsebok 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
