Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 119. Det ensamma barnet, av Joe - 120. Den sista läxan, av J. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elsa lärt av modern har, att, om allt i sorg
sig. vänder, ha vi dock en Fader kvar, som oss
bär på sina händer.
Och hon litar fast därpå; hennes bön så
barnsligt klingar: »Gud! Jag hör till dina små, över
mig bred dina vingar!»
Hennes bön blev hörd förvisst utav
barnavännen kära, som igenom sorg och brist i sin
famn de små vill bära.
Så den lilla växte till som en blomma för
Guds rike; och till sist, när Gud så vill, blir
hon också änglars like.
120 Den sista läxan.
»Moder, sömnens tid är inne,
snart till sängs jag önskar gå.
Trött jag är till kropp och sinne,
och så ljuv är vilan då.
Först jag vill dock, moder kära,
be min aftonbön hos dig
samt ett språk ur bibeln lära,
som var kväll du lärer mig.»
Detta sade Fredrik, lilla
sjuårspilten from och snäll,
under det han trädde stilla
till sin moders bädd en kväll.
Ingen fader uppå jorden
ägde han till sitt försvar,
ty hans mor var änka vorden,
då han mycket liten var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
