Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 125. Råttan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likna små mejslar. Det är med dessa, som
råttorna gnaga så flitigt på allt möjligt. De kunna
ej äta på annat sätt Ja, de måste gnaga och
nöta sina tänder, annars skulle dessa bli för
långa och fördärva deras mun.
Råttorna hava vid munnen långa hår, som
kallas morrhår. Med dessa känna de sig för,
när de krypa i sina trånga smyghål eller löpa
omkring i mörkret. I detta fall har råttan alltså
en likhet med sin förföljare, katten.
Nästan beständigt äro råttorna i verksamhet.
Där födoämnen förvaras, hålla de helst till.
Komma de ej på annat sätt in, gnaga de hål
genom en vägg, ett tak eller ett golv. Ha de
väl kommit in, trippa de omkring med lätta
fjät, nosande och letande för att finna de bästa
läckerbitarna.
Hänger en skinka i taket nära en vägg eller
hylla, genast är råttan med ett säkert språng
ute på den, gnager av snöret, varpå den
hänger, och där ligger nu det goda fläsket på
golvet, och hon kan helt makligt göra sig en god
måltid. En ost ligger på hyllan i skafferiet; det
blir en god mellanrätt, och snart har råttan
grävt ett djupt hål i den. En smula smör
skulle ej heller smaka illa, men det förargliga
locket ligger på smörkärlet. Hon är dock ej
rådlös. Hon gnager ett hål vid kanten av
locket, och efter en stunds arbete har hon smör
till sitt bröd.
Så förstår hon att göra sig ett riktigt kalas.
Öl- och vinflaskor slår hon omkull, så att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
