Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 142. Vargen och människan, efter Grimm - 143. Mötet i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bössa på axeln och jaktkniven vid sidan. »Ser
du», yttrade räven, »där borta kommer människan;
mot den är det, som du skall pröva dina krafter.
Men jag skyndar mig hem till de mina.»
Vargen rusade nu emot människan, men, då
jägaren såg honom, tänkte han: »Det är skada,
att jag icke har laddat med kula.» Han siktade
och avsköt haglen i synen på vargen. Denna
grinade alldeles förfärligt men lät dock ej
förskräcka sig utarn gick emot jägaren. Då avsköt
denne det andra skottet på mäster Gråben. Han
kuvade smärtan och rusade inpå jägaren. Denne
drog sin jaktkniv och gav vargen några väldiga
hugg härs och tvärs, så att han blodig och tjutande
sprang sin väg bort till rävens kula.
»Nå, bror varg», sade räven, »huru har du stått
dig med människan?» — »Ack», svarade vargen,
»jag hade aldrig kunnat tro, att människan var så
stark. Först tog hon en käpp från sin axel och
blåste däri. Då flög något i mitt ansikte, som
kittlade mig förfärligt. Därefter blåste hon än en
gång i käppen. Då flög det omkring nosen på mig,
som om det varit blixt och hagel. När jag sedan
kom helt nära människan, drog hon ett blankt
revben ur sin kropp och slog mig därmed så
gruvligt, att jag blev liggande nästan död.»
»En bra minnesbeta för en storskrävlare», sade
räven och sprang snabbt in i sin håla.
143 Mötet i skogen.
I en av Sveriges vackraste bergsbygder gingo en
vårmorgon tvenne syskon, en gosse och en flicka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
