Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 148. Björnens modersömhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 Björnens modersömhet.
Ett engelskt fartyg frös fast uti isen i Norra
is-havet. Manskapet höll på att koka tran av
val-rosskött. Lockad av lukten nalkades en
isbjörns-hona med sina två ungar, som voro nästan lika
stora som hon själv. Hon rusade intill elden och
grep ett stort stycke kött, vilket hon och ungarna
girigt slukade.
Sjömännen kastade sedan från skeppet till
björ-ninnan flera stycken kött, som hon genast gav sina
ungar, och hon behöll blott litet därav för sig
själv. När hon tagit det sista köttstycket,
nedsköto matroserna ungarna samt sårade även
modern, dock ej dödligt.
Man kan knappt föreställa sig, huru förtvivlat
björnhonan sörjde sina ungars fall. Till och med
de härdade matroserna rördes av hennes smärta.
Knappt förmådde det arma djuret röra sig.
Likväl släpade hon sig till sina ungar, rev sönder det
överblivna köttet och lade det framför dem. När
hon såg, att de icke ville äta, sträckte hon ut sina
ramar och sökte hjälpa upp än den ena, än den
andra. Härunder utstötte lion alltjämt klagande
tjut. Då all hennes möda var fåfäng, släpade hon
sig bort ett stycke men återvände snart och
slickade ungarnas sår. Slutligen syntes hon vara
förvissad om att de voro döda. Då vände hon
sitt huvud mot skeppet och tjöt av vrede och
förtvivlan. Matroserna svarade med bösskott, och
snart sjönk hon, slickande sina ungars sår, döende
ned mellan dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
