Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 149. Furuskogen, av Z. Topelius - 150. Gungbrädet, av J. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149 Furuskogen.
Se furuskogen, hur hög han står
med stammar raka, smärta!
Jag älskar honom sen barndoms år;
det är så lugnt vid hans hjärta.
Där bjöd mig sommarn en pall så mjuk,
av ljungen virad i purpurduk
i färger skiftande bjärta.
När löven gulna på björk och alm,
när stork mot södern sig svingar,
när nordanvindens begravningspsalm
igenom rymderna klingar;
se, furuskogen står grön ändå,
en annan grönska han tyder på,
den ingen vinter betvingar.
150 Gungbrädet.
Helt makligt sitter du i trädgården eller hagen
och gungar på brädet. Om det under tiden kunde
förtälja dig sin saga, skulle du få höra följande:
»Djupt inne i skogen är jag född. Det är väl
nu mer än hundra år sedan. Min moder var en
hög, åldrig tall. En dag släppte hon en frökotte
till jorden. Fröna slogo rot i den fuktiga
marken. Min moder stupade för yxan och släpades
bort men lämnade många barn efter sig. De små
tallarna sträckte några armar ned i jorden efter
näring, andra uppåt efter ljus och luft.
Ar förgingo. Hogre och högre växte jag och
mina syskon i den ensliga skogen. Allt starkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
