Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 150. Gungbrädet, av J. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grepo våra rotter tag i marken mellan stenarna.
Allt kraftigare inandades vi den friska luften och
brottades med stormarna, skyddande och täckande
varandra. Den långa vinterns snö och köld
förmådde ej utsläcka vårt liv eller ens röva vår skrud.
Under årens lopp höjdes våra hjässor över
skogens andra träd. Vid våra fötter gingo varg och
räv på jakt, björn och älg åto där bär och örter.
På våra grenar gungade tjäder, orre, gök ocli ekorre,
och gästfritt fingo de, vad vi hade att bjuda på.
Så levde jag länge, länge, samt blev stor och
stark. Sonen till den man, som fällde min mor,
såg jag åldras och dö. Hans son var redan
gammal, då han en dag kom med en yxa på axeln.
Vad nu? Det var en annan stöt än stormens.
Än ett hugg, och så kom det hugg på hugg. Jag
bävar och skälver. Det gäller livet, det är visst.
Med brak och dån faller talten, av vilken jag var
en del, till marken. Nu var det slut med växt och
levnadslust. Grenar och kvistar huggas av, ådrorna
stelna, dödsstelhet inträder.
Men ändå blir jag till tjänst och nytta. När
vintern återkom med snö och frost, släpades jag,
ännu en oformlig stock, lång väg nedåt över ojämn
mark. Det bar av till en forsande älv. När isen
gått sin väg, flöt stocken i sällskap med andra
sådana utför strömmen, än jämnt och stadigt, äji
med hast och oro nedför forsarna.
Slutligen blev stocken upphalad och förd in i
ett sågverk. Med vassa tänder skar sågen igenom
hans märg, men han var ju död och kände det
icke. Han hade ej känsel, * ens då han levde. Så-
Rodhe, Läsebok 2. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
