Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 154. En välförtjänt tillrättavisning, efter engelskan - 155. Ädelstenen, av J. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stannade nu, vände sig till engelsmannen och frågade:
»Känner ni igen mig?» — Engelsmannen såg mycket
flat ut och sade: »Jag har sett er.» — Indianen
svarade: »Ja, ni har sett mig vid er egen dörr. Och nu,
då vi skiljas åt, vågar jag att giva er ett råd: när en
stackars indian, hungrig, törstig och utmattad, kommer
till er och begär mat eller dryck, bör ni ej säga till
honom: ’Gå din väg, indianske hund!’»
Engelsmannen räckte den röde vägvisaren handen
och sade rörd: »Ni har rätt att straffa mig; förlåt
min hårdheti Den läxa, ni givit mig, glömmer jag
aldrig.»
155 Ädelstenen.
Över oceanens vågor gick ett skepp till fjärran land,
och en man stod vid dess reling med en ädelsten i hand.
Utom den han ägde intet, men, om den blev brukad rätt,
intet mera han behövde för att sig försörja lätt;
ty uti den ädla stenen rikdom låg till stort belopp.
Men han leker med klenoden, kastar den i luften opp,
fångar den igen i fallet, och på nytt han kastar den
för att fånga den å nyo. Då sig närmar en hans vän,
som, när han ser stenen glimma uti solen, talar ut
till sin vän en varning: »Vakta dig, att denna lekens slut
icke blir, att du förlorar din klenod, som är så dyr!»
Men han svarar: »Å, du talar! Fruktan därför mig
ej bryr.
Så jag lekt förut ju ofta, och du ser, jag har den än.»
Han far fort med samma leken, kastar stenen upp igen,
vill den åter skyndsamt gripa; men — den slinter ur
hans hand,
> och i bottenlösa djupet den försvinner som ett grand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
