Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 156. Lejonet - 157. Det gamla lejonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess stirrande öga. Oaktat lejonels varnande, starka
»
rytande, som araben giver namn av åska, lyckas det
slutligen att gripa ett eller annat djur och släcka sin
hunger. Med ett väldigt språng kan det hoppa över
en manshög inhägnad, griper fåret, mulåsnan eller oxen,
och, förrän väktarna hunnit ur tältet, har det
försvunnit med sitt byte. Med ett slag av sin tass förmår
det hejda och nedslå den springande hästen.
Likväl förmår människan tämja detta vilda och
starka rovdjur. Hon fångar det såsom unge, lär det
att lyda sin röst som en hund. Och, när det njuter
god vård och vänlig behandling, lär det sig att hysa
tillgivenhet och tacksamhet mot sin herre och vårdare.
157 Det gamla lejonet.
Ett gammalt lejon låg sjukt och kraftlöst framför
sin håla och väntade sitt slut. De övriga djuren
beklagade det ej utan gladde sig i stället åt lejonets
väntade död.
Några av dem ville begagna sig av tillfället att
visa sin ovilja mot det sjuka lejonet. Den listiga räven
smädade det. Vargen utöste skymfande tillmälen.
Oxen knuffade det med sina horn, och vildsvinet
sårade det med sina huggtänder. Till och med den
tröga åsnan kunde ej låta bli att sparka lejonet med
sin hov.
Endast den ädla hästen stod stilla och gjorde
intet ont vid lejonet, fast det en gång hade dräpt hans
moder. Åsnan frågade honom: »Skall du icke giva
vår fiende ett slag på örat?» Hästen svarade: »Jag
anser det nedrigt att hämnas även på én fiende.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
