Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 163. En sparvs levnadsöden, av L. Tolstoy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men fram emot aftonen sträckte två andra av
ungarna ut vingarna, gapade och dogo. Två dagar
senare dog också den fjärde, och vi hade bara en kvar.
Man sade oss, att vi hade givit dem för mycken mat.
Min syster grät och sade, att hon ville vara
alldeles ensam om att uppföda den sista. Vi andra
fingo hädanefter bara se på honom.
Den sista sparvungen var munter, frisk och livlig.
Vi gåvo honom namnet Pytte.
Han trivdes bra, och snart började han att flyga
och känna igen sitt namn.
När min syster ropade »Pytte», kom han genast
och satte sig på hennes axel, huvud eller hand, och
så matade hon honom. Till slut blev han stor och
fullvuxen och kunde föda sig själv. Han bodde i
vårt rum, och ibland flög han ut genom fönstret men
kom alltid tillbaka till sin ask om kvällen.
En morgon låg han kvar i asken, och hans fjädrar
blevo blöta och ruggiga som på hans syskon, strax
innan de dogo.
Min syster kunde icke förmås att gå ifrån honom;
hon pysslade om honom på alla sätt, men han
varken åt eller drack.
I tre dagar låg han sjuk, och på den fjärde dagen
dog han.
När vi fingo se honom ligga där död, utsträckt på
ryggen och med sina små klor hopdragna, började
vi alla tre gråta så häftigt, att mamma kom in och
frågade oss, varför vi voro så ledsna.
Då hon varseblev den döda fågeln, förstod hon
alltsamman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
