Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 166. Lärkan och hennes ungar - 167. Liten fågel, av Mathilda Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetet själv. Nu blir det ock gjort; därför är det
bäst, att vi flytta till ett annat ställe.»
167 Liten fågel.
En liten fågel satt en gång
och sjöng i furuskog.
Han hade sjungit dagen lång
men dock ej sjungit nog.
Han satte sig i högsta träd,
som uti skogen fanns,
ty solen skulle just gå ned;
han ville se dess glans.
Det finns i skogen mörka snår,
där träden växa tätt,
där jägarn med sin bössa går
och siktar snabbt och rätt.
Han går på lur, han kryper ned,
han smyger tyst omkring,
han ser åt skogens högsta träd;
det gör väl ingenting.
Men liten fågel sjöng så glatt
i sommarkvällen klar.
Han ville tacka Gud för att
så fri och glad han var.
Han sjöng och drömde icke om,
hur vitt den sången ljöd,
tills skyttens säkra kula kom —
och sångaren var död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
