Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 241. Gustav Vasa, av J. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han är, fast in han krupit i simpel rock — man
sagt —
ty jutar efter honom med iver hålla jakt.
Mor blickar på den unge, som kommer frusen in.
»Kom, värm dig här vid ugnen! Var trygg vid
härden min!
Till intet skall det gagna, om dansken hälsar på;
det ädla villebrådet han kniper ej ändå.»
Knappt hon talt ut de orden, förrn dörren öppnas
brått
och spejare inträda. »Vi», sade de, »ha fått
nyss spåren av en flykting, som kungen vill ha fast.
Har du, mor, honom varsnat? Giv svar härpå med
hast!»
Mor Elvsson dock ej brådskar; hon hälsar lugnt:
»Guds fred!»
Hon blickar så på Gustav, som brydd slår ögat ned.
»Blott sällan var jag rådlös, men nu — dyrt är gott
råd»,
hon tänkte. — »Vad skall göras att mota svekfullt dåd?»
Brödspaden strax hon fattar och lyfter hurtigt den,
slår Gustav hårt på skuldran och säger: »Late sven,
vi står du här och gapar? Har folk du förr ej sett?
Ut med dig flinkt på logen, och spara ej din svett!»
Och Gustav, nöjd med leken, helt snopen lunkar ut
emellan danska männen, som narrats här till slut.
De mistat väderkornet, ty aldrig trodde de,
att kvinnan mot herr Gustav så tordes sig bete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
