Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 241. Gustav Vasa, av J. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5. Sven Elvsson förde Gustav gömd i ett halmlass
längre uppåt Dalarne. På vägen mötte han spejare.
De stucko igenom halmlasset med sina spjut men
märkte ingenting. Gustav sårades dock i benet men
teg och låg stilla. Snart såg Sven, att blod droppade
från lasset ned i snön. Han tog då en kniv och skar
hästen i foten. När sedan andra spejare frågade,
varifrån blodet kom, visade han på hästens fot och fick
köra vidare. Nu vågade ingen hysa flyktingen. Han
måste gömma sig i skogen och detta under
smällkalla vintern. Bönderna buro mat till honom.
6. Sedermera fick han tillfälle att tala till
dalamännen och mana dem till resning mot förtrycket.
Men de voro ännu ej hågade därför. Han måste å
nyo fly och utsattes åter för faror och äventyr, ur
vilka han underbart räddades. En gång gömde han
sig i en källare, medan spejare genomsökte rummen
ovanför. De märkte ej den å golvet varande luckan
till källaren, emedan husmodern i hast ställt ett kar
däröver. Gustav, som nu förlorat hoppet att kunna
göra något för sitt folk, beslöt att fly till främmande
land. Men folket i Mora, till vilket Gustav talat
från kyrkvallen, ändrade tankar och sände skidlöpare
efter flyktingen. Med glädje återvände han.
Dalamännen grepo till vapen samt valde Gustav till sin
anförare.
Nu bladet har vänt sig och hoppet är länt;
den jagade själV nu vill jaga.
Till Mora han åter från fjällen har vänt;
han ärnar att söder ut draga
i spetsen för tappra och redliga män,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
