Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 243. Karl den niondes fickur - 244. Gustav II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hastigt tog hon ett vedträ, gick på tå till stället,
där kläderna lågo, och slog på dem med vedträt så
hårt, hon förmådde. »Jag skall ge dig för din
näsvishet», sade hon.
Hertigen vaknade härvid, reste sig hastigt i sängen
och frågade, vad det var för buller. Hustrun
omtalade, vad hon gjort. Karl förstod genast, huru
det förhöll sig. Han plägade bära ett då för tiden
ovanligt ur i byxfickan. På aftonen hade han
glömt att taga upp det. Urets pickande hade
hustrun, som aldrig sett något fickur, tagit för en råttas
knaprande.
Uret var alldeles krossat. Kvinnan blev både
ledsen och rädd; men hertigen tog missödet lugnt,
skrattade åt misstaget och tröstade hustrun så gott, han
kunde.
244 Gustav II Adolf.
En sonson av Gustav Vasa och son av Karl IX var
Gustav Adolf. Han blev ännu mer berömd och
utmärkt än farfadern.
Redan som liten gosse visade Gustav Adolf mod
och hurtighet. Han gick med sin fader en gång pä
en äng utanför Nyköping. En av hovmännen varnade
den lille prinsen för att gå in bland buskarna, emedan
där kunde finnas ormar. Men den raske gossen
svarade: »Giv mig en käpp, så skall jag slå ihjäl
dem!»
Fem år gammal fick han följa sin fader till Kalmar.
I hamnen där utanför lågo flera krigsskepp. En av
herrarna i sällskapet frågade gossen, vilket av skep-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
