Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 261. Barnens nyårsvisa, av Z. Topelius - 262. Årets högtider. II. Påsk, av J. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i barnens ring och leva kvar
för att en gång på gamla dar
få skörda tack av sina små,
som blivit stora då!
262 Årets högtider.
II. Påsk.
Det var påskafton. I skymningen satt gamla
farmor i sin vilstol och samtalade med sina barnbarn.
Lilla Karin hade krupit upp på hennes knä, och
Johannes stod bredvid, seende i fönstret på en s. k.
påskeld, som började glimma på en bergshöjd.
Eftersom farmor plägade för barnen tala om betydelsen av
ett och annat, som de gåvo akt på, frågade Johannes,
varför sådana eldar upptändas.
»Det vet jag icke rätt, min lille pilt», sade hon.
»Men icke tror jag, att de ha något med påskhögtiden
att göra. Ty på andra orter tänder man sådana eldar
vid andra tider, såsom kvällen före den 1 maj och
vid midsommar. Det är en mycket gammal sed och
en dum sed för övrigt, tycker jag. Det, man bränner
upp, kunde användas bättre, och de, som äro med
kring eldarna, lära varandra vanligen intet gott. Tvärt
om, de vålla stundom skada genom elden och frestas
att taga bränsle utan lov. Vi tala ej mer därom.
Men skola vi ej samtala litet om påsken?»
»Jo», svarade barnen på en gång.
»Nåväl, Karin, kan du säga mig, vad för en dag
vi hade i går?»
»I går var det långfredag.»
»Rätt, min lilla flicka! Kan du, Johannes, omtala,
varför vi fira denna dag som en helgdag?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
