Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 270. Det skrynkliga förklädet, av Z. Topelius - 271. Lekkamratens sista vilja, efter A. U. Bååth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Skrållan sken just som en sol
uti sitt förklä’ och sin kjol,
när hon gick hem igen till mamma.
271 Lekkamratens sista vilja.
I bädden dödsblek vilar den son, som föddes sist;
hans kraft av feber brutits, hans kind sin fägring mist.
Han lidit långa veckor med stilla tålamod;
fast smärta stor han kände, log blicken klar och god.
Vid bädden sorgsne fadern’ hörs jollra veka ord.
Ack, snart hans glade gosse skall gömmas djupt i jord.
Den sol, som från gardinen når mildrad fram till bädd,
skall skina snart på graven, av sorgens kransar klädd.
Hur annat, när i solsken han såg sin gosse glad,
där han bland lekkamrater for kry och käck åstad!
Och efter lek, där vekhet ej rätt i smaken föll,
den lille jämt om halsen sin vän från torpet höll.
De trivdes väl tillhopa, de två, som bror med bror;
den ene prydligt pyntad, den andre utan skor.
När huvuden de slöto förtroligt till varann,
hans gosses kind av hälsa som torparpojkens brann.
Och, när i yster brottning de togo nappatag,
det sågs, att finklädd parvel i knäveck ej var svag.
Nu han med sjukdom brottats, tills vårspäd kraft gått åt,
och sorgsen fader mäktar ej hämma ögats gråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
