Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spillror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 —
den oro, hon vållade honom. Oeh nä’r han då
ömt strök hennes mörka fuktiga, nu kortklippta
hår, log’ hon emot honom med hela den gamla
ömheten, utan en aning om, att i ett annat rum
hennes hjärtas älskling, som hade hennes ögon i
arf, stred sin både första och sista strid, och att
de båda andra, de minsta, väntades af samma öde.
Men hos honom sköts sorgen öfver de små åt
sidan af oron för den älskade hustrun. Han såg
henne för sig, sådan hon var, då han först lärde
känna henne: så frisk och ungdomligt strålande i
det mörka föräldrahemmet, så förhoppningsfull, med
så rikt själslif. — —
Huru hade han vårdat, huru hade han för-
hjälpt dessa rika anlag till utveckling?
Han hade egentligen aldrig tänkt på, att hon
behöfde annat än sitt hus och hem och barnen.
Men nu stod det plötsligt för honom, att hon år
efter år blifvit liksom underligare, tystare, mera
drömmande; han förstod, att hennes af naturen
eldiga, lifliga själ känt sig tom, att den blifvit ett
rof för en ångest, som hon hvarken hade kraft
eller klarhet att bekämpa — och han, hennes man,
hade ej gifvit akt på hennes tysta kamp, hade ej
räckt henne en hjälpande hand.
Och han gömde ansiktet i täcket till hennes
säng och kved af tårlös sorg och förtviflan.
När han en stund därefter böjde sig ned öfver
sitt svårast angripna äldsta barn, såg han, att döden
redan präglat det lina, af sjukdomen härjade lilla
ansiktet. Och då hans dotter än en sista gång-
slog upp ögonen — hans hustrus ögon och nu i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
