Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spillror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 44 —
vid, att han, han själf personligen, skulle lämna
henne; ty hon kände, att mellan dem fanns ett sam-
band, som aldrig skulle brista. Äfven när hon ej
mera hörde hans stämma eller kände den oförstådda
lyckan af hans närvaro, skulle ju konsten, i livilken
de voro förenade, förblifva en brygga till de sköna
rika nejder, där de så att säga skulle mötas och
sida vid sida skrida framåt. — —
Det sista, hon skulle teckna före hans afresa,
var hennes äldsta lilla flicka efter ett porträtt och
i svartkrita.
Med ens vaknade nu saknaden och återvann
hela sin styrka. Undanskjutande ritbrädet, reste
hon sig från sin plats vid det stora gafvelfönstret
i den forna barnkammaren, som målaren utvalt till
arbetsplats åt dem båda, och gick in till sin man,
där han satt i sitt af tobaksrök fyllda rum.
Gråtande kastade hon sig ned bredvid honom
och omfamnade honom. Men han strök henne blidt
öfver det nu åter rika håret och sade henne, att
hon tvärtom skulle glädjas öfver, att hon genom
sitt ritstift kunde göra deras döda älskling liksom
lefvande för dem igen.
Och så tog hon itu med sitt arbete. Visser-
ligen tviflade hon på sig själf i början. Men allt
eftersom hon fick de dyra dragen klarare fram,
växte hennes ifver. Hon tänkte ej längre på, om
hon kunde eller ej, tänkte ej på, att när hon var
färdig, skulle han resa. Hennes hand arbetade,
hennes ögon glänste, hennes kinder voro röda, hen-
nes mun log emot det älskade ansiktet på pappret
framför henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
