Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spillror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 —
villigt ocli gliidt lofvade att följa genom lifvet
honom, som sedan blef hennes make. Då fanns
för henne ej tvekan, ej svidande eggande själskval —
Ja, då var hon lycklig! •— Och denna lycka —
den var ju ännu hennes — den kunde hon ej lämna.
Nej — men hennes konst skulle foga sig in i den-
samma, sådan den genom lifvets gång blifvit henne
beskärd !
Hemmet var nu en gång hennes värld; i den
måste hon stanna, det kände hon. Hon kände, att
om hon nu droge bort, om hon följde målaren, skulle
hon för alltid krossa, ej blott de sina, utan äfven
sig själf. Ty hennes hjärta var fastvuxet här, och
ej ens sin konst kunde hon skänka mera än en del
af sitt väsens djupaste känslor. Och konsten var
dock i hennes tanke för stor och för hög, för att
hon skulle kunna gifva den endast ett halft hjärta
och därtill fläckadt af brutna plikter — — —
Men då hon ej kunde gå till konsten, kunde
ej denna i stället komma till henne?
Kunde hon ej arbeta som förr? Visa världen
— och honom med — att hon på egen hand kunde
tillkämpa sig, livad han lofvat henne fjärran från
detta hennes undangömda, solfattiga hem !
Hon lefde upp i denna tanke, och hennes man,
som med sorg och ängslan tyst gifvit akt på och
följt hennes strid, såg med djup glädje, hur hon
åter blef sig själf, huru hennes ansikte åter blef
klart, hur det nervösa draget kring munnen för-
svann för hennes forna barnsliga leende.
Han aktade sig väl att med ett ord af tvifvel
nedstämma hennes förhoppningar; och han trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
