Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter femton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 101 —
Här tog han henne i sina armar, strök tillbaka
hennes hår, kysste hennes ögon, kysste hennes kin-
der och läppar, om igen och om igen. Och hon
tog honom om halsen, lutade hufvudet mot hans
bröst och snyftade sakta, medan hela hennes gestalt
darrade under inflytande af den föregående starka
själsspänningen och den nyvunna lyckans djupa
glädje.
Slutligen lyfte hon åter upp sitt ansikte, och
leende mellan tårarna — han kunde nätt och jämt
i sommarskymningen uppfånga den skälmaktiga
blicken ur hennes ögon — visade hon med handen
på den ljusa fläcken i trädets bark, spåret efter
hennes knif, och hviskade: »Nu tror jag vi om
igen kunna skära in våra namn där — så blir det
ändå vårt förlofningskort».
Skuggorna under parkens höga träd blefvo allt
djupare. Uppe från brandstället hördes ännu ljudet
af arbetande sprutor. Och åter blef hon allvarsam:
hemmet, där hon lefvat sin lyckliga barndom, det
hon med ångest tänkt sig skola lämna, det hon
önskat kunna föra bort med sig, på det inga främ-
mande människors blickar måtte komma att med
likgiltighet hvila på hvad för henne ägde oskatt-
bart värde — detta allt var nu borta, försvunnet,
utplånadt! Hon snyftade af smärta, men midt i
sorgen med en känsla af tröst öfver, att nu ingen
främling mera skulle kunna nalkas det; hon skulle
slippa att återse det, på en gång detsamma och
dock ett annat; ja, borta var det visserligen —- i
hennes minne och tankar skulle det likväl lefva
kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
