Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tok-Kristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 132 —
hörde dem alla, huru hela staden så att säga rått
om honom och haft del i honom, ty trefnad och
en fläkt af vänlig blidhet hade han alltid medfört
i hvarje hus, dit han inträdt.
Och allas ögon följde riktningen af prästens
blickar. Alla sågo på den tomma platsen, och en
hvar hade en förnimmelse af, att något försvunnit,
hvilket liksom bildat ett slags band mellan dem, att
de förlorat något, som de alla gemensamt rått om.
Och när Tok-Kristian efter mässan skulle föras
till sitt sista hvilorum, och prästen klädd i sin skrud
— i dag före alla andra — gick nedför gången,
förbi församlingen, som rest sig i bänkarna, slöt sig
denna till honom, män, kvinnor och barn: alla
gingo med i grafföljet.
Tåget sträckte sig från kyrkdörren ned genom
gatan och upp till kyrkogården på backen, ända
fram till grafven, ytterst i kanten af fattigkvarteret,
tätt invid den kulle, som den döde i lifvet så ömt
vårdat.
Och prästen talade om, huru äfven den fatti-
gaste och ringaste på jorden har sin mission att
fylla. Och församlingen lät sätta den lilla mar-
morskifvan på den fattige mannens graf till tack,
för det »han alla var till glädje och ingen skada
gjort».
Och popplarna susade med sina blanka löf öf-
ver Tok-Kristians gräsbevuxna kulle liksom öfver de
rikas monumentprydda grafvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
