Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själhög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169 —
livisslar gladt, medan plogen skär lätt ocli djupt
ned i den mjuka jorden.
På sluttningen af samma kulle söker om höstar-
na skördefolket skydd emot solen eller den aldrig
livilande blåsten, medan det under skämtsamt glam
äter den utburna medaftonsmaten. -— Om vårarna
äro kullens sluttningar täckta af gullvifvor, dem
barnen vandra ut från byarna att plocka, och om
höstarna växa i gräset där uppe rikligt med stora
»kämpar», hvilkas hvita blomhufvuden på de höga
stjälkarna slås af under leken.
Nästan på alla ägor ligger det sådana kullar,
någon gång plaiTterade med en krans af pil öfverst,
men oftast endast gräsbevuxna, alla solöfvergjutna,
blomsterströdda och vänliga, barnens omtyckta lek-
plats, utan spår af att i sig gömma något hemlig-
hetsfullt.
Dock icke alla.
Längst bort vid horisonten, där slätten ej obe-
tydligt höjer sig, synes den mörka konturen af en
ovanligt hög ättekulle med mera rakt sluttande sidor
än någon annan. Den synes milsvidt, och för slätt-
bons öga är det den enda mörka punkten i det
glada landskapet.
Ingen gård ligger i den kullens närhet, ingen
pilhäck är planterad där; men jorden där omkring
är svart och lös, och vidsträckta torfmossar ligga
där bredvid, så stora, att en liten båt användes af
deras ägare, när han där fångar gäddor med mindre
stark torfsmak än i andra socknars mossar. Vassen
är hög kring stränderna, gula svärdsliljor växa långt
ut i vattnet; men en ensam fiskare slår sig sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
