Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själhög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171 —
blixtra till af liflighet. Så långt jag kunde min-
nas tillbaka, hade Lans hår ägt denna . silfverfärg
— ej livitt som på gamla män, utan glänsande grått
oeli dock ungdomligt. Det var ej heller ålderns
märke, och han var ej någon gammal man; helt ung
var han vid sin ankomst till trakten. Han var smärt
och fint byggd; man kände igen honom redan på
långt håll, då han med lätta steg och smidig håll-
ning gick byvägen fram. Den vackra silfvergrå
nacken glänste i den skarpa slättdagern.
Men öfver de regelbundna dragen hvilade oftast
vemod, och den öppna blicken var stundom sorgsen.
Han kunde promenera ensam långa timmar
och gick då ofta utåt den väg, från hvilken man i
norr tydligt såg Själhög afteckua sig mot himlen.
Han kunde då ibland stanna midt på vägen, oaf-
vändt blicka dit bortåt och mumla något för sig
själf, ett namn, ett ord. Då han sedan kom hem
igen, tycktes vemodet djupare än eljest.
Han trifdes ej rätt väl på den plats, dit han
kommit, oaktadt det var ett af provinsens rikaste
prästgäll, med ett boställe, hvilket vidt. och bredt
omtalades såsom präktigt och storartadt. Han hade
här ordnat ett hem efter sin fina smak. Han älskade
blommor, och i den af honom anlagda trädgården
trifdes sällsynta växter och träd, vårdade af hans
egen hand ; rosorna här voro praktfullare än på andra
ställen, kaprifoliehäcken slingrade sig tät öfver träd-
gårdsmuren, höga guldregns- och snöbollsträd lågo
liksom inbäddade i det hela och skänkte skydd åt
alla de otaliga småblommorna i rabatterna. Bygg-
naden med den höga stenfoten var nästan dold af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
