Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själhög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173 —
ock trosstyrka ; orden kommo varma, glödande från
lians läppar, kan gaf dem, som sutfco nedanför, det
bästa, kan bar inom sig, kan inlade sin kela själ i
sitt tal, ock rösten klang fyllig ända in i kyrkans bort-
ersta vrår. Men från bänkarna där nere mötte lians
ögon intet svar: bans ord väckte intet genljud. Orör-
liga, som kuggna i sten, voro de breda åboansiktena,
ock kvinnorna i sina kvita kufvudklutar smånickade
eller sökte kålla sig vakna genom att lukta på de
för detta ändamål medförda lavendelkvistarna.
Yid liemkomsten kunde kan då stänga in sig i
sitt rum ock förtviflad kasta sig på sin soffa med
ansiktet ned i den lilla kudden. — Sedan såg man
konom på kvällen åter lugnt pysslande med blom-
morna utanför, men öfver läpparna livilade tung-
sinne, ock elden i blicken var slocknad.
Han trifdes ej, skulle aldrig komma att göra
det, ock denna vantrefnad skulle så småningom
fräta bort bans lifskraft, långsamt tära konom till
döds. Han kade velat söka sig bort därifrån, men
något var det, som band konom kvar med en säll-
sam makt. Därom talade kan med ingen. Men då
kan stannade på vägen och blickade bort mot den
köga kullen, eller då kan stod framför bilden inom
den gyllne ramen i salongen, då skulle den, som lyss-
nat till de ord, bans läppar mumlade, kunnat ana
alla de känslor ock tankar, som rörde sig inom konom.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
