Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själhög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 183 —
aldrig skulle få godtgöra här på jorden. Detta var
hans svåra straff — ej själfva döden, ty Iif för lif,
det var rättvisan . . . Orden dödade från hans läp-
par. Kvinnan vid hans sida grät högt; prästen
knäföl1 på den lilla pallen framför altaret, han lu-
tade sitt liufvud mot altarbordets kant, tårarna i
hans ögon brände som eld efter många nätters
vaka, hans hårdt hopknäppta händer darrade, och
brinnande böner uppstego från hans hjärta, ohör-
bara för alla andra än den osynlige allförbarmaren.
På eftermiddagen fördes de två i vagn ned till
den bygd, där de utgjutit sin nästas blod och där
deras eget nu skulle flyta. I undergifvet lugn sjöngo
de saliner, medan vagnen långsamt rullade längs
gråa, nyplöjda åkrar och nysådda, redan grönskande
rågfält. Prästen satt hos dem i vagnen ; emellanåt
talade han ined dem och ökade med sitt milda,
ehuru sorgsna lugn deras eget.
På långt afstånd sågo de kullen höja sig öfver
slätten. Folk i massa var samladt omkring den-
samma, och en ställning syntes uppe på dess topp.
De voro framme. En sista blick sände de ut
öfver detta landskap, som de väl kände; där borta
i söder glimmade en rand af hafvet, och där bred-
vid framskymtade gården — — — — — —
Ljudlös tystnad rådde bland mängden. Några
läkare väntade redan med lilocka i hand.
Prästen läste ännu en bön för de båda döds-
dömda, hviskade ännu några ord af hopp i deras öra ;
de tackade honom. Kvinnan skulle först dö ; hon
räckte honom handen; han hade lofvat hålla dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
