Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 Britta.
Hå, ha. Om jag inte bar läst alltför illa min
Svenska historia om Söndags-eftermiddagarna, så tror
jag väl mest, det skall vara så lagom längese^n, som
Danska gränsen gick här utanför hagen, och
hvar-ken ni eller Skåningarna hörde till oss.
Ake.
Kära mor! hvad är det värdt, att tala om den
snön, som föll i fjol? Nu ha de ju i alla fall, i
snart ett par hundra år, varit fullt ut lika goda
Svenskar som vi.— Det har naturen gjort dem till,
och dervid blir det. —• Vi ha nu här ingen annan
riksgräns än hafvet, och tacka GukI, inte det hör
oss till med. — För min del, kära granne, har jag
inte det bittersta emot den här föreningen, om, som
sagdt är, Nils en gång får ärfva ert hemman, och
flickan eljest kan med gossen, det jag inte vet, men
som jag nästan vore färdig att tro.
Britta, (afsides.)
Ja, men se det tror aldrig jag. — Jag lär väl
få lof och ut med till sluts, hvad jag lofvade min
salig mor på hennes sotsäng.
Truve,
Hålla barnen af hvhrandra, så vore det jn en
skriände synd, att hindra deras lyéka. Låt oss lemna
åt storfolket, att resa npp gräosskillnader mellan
bjer-tan, som vilja till hvarandra. Sådant aflöper aldrig
utan ledsamheter och tårar. Inte ska vi, enfaldigt
folk, vilja likna de förnäma i täcke,
Britta.
Ni kan allt ha rätt, fåder Truve. Nog vet ni
också, att jag inte ogerna skulle komma fslägt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
