Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stodo så i dalens djup de stilla,
Medvetslöst de blomstrade och gladdes,
Utan oro öfver glädjens korthet,
Utan tanke på den kulna döden.
Men en högvis man kom ner i dalen,
Granskade naturens vårupplaga:
Fjället vann hans bifall, flodens brusning
Fröjdade hans stolta själ, men lärkan
Var för späd, för jollrig med sitt qvitter.
När nu han fick se de enkla blomster,
Der de stodo i sin helgdag shvithet,
Blef han vred och ropte ut förtrytsam:
”0, hvad viljen här J åter, sippor!
Er kan dalen vara lätt förutan,
Innan maj har flytt, förbi J ären.”
Men de glada vårbarn blefvo sorgsna,
Sina hvita kalkar blygt de slöto,
Ville ej för någon stå i vägen,
Tyckte dock, de togo in så ringa
Vidd af jorden — ack, den rika, stora!
Och med ödmjuk stämma så de svarte:
"Gerna, gerna må du gå förbi oss.
0 blott unna oss att här i stillhet
Dela vårens fröjd och vårens korthet,
Suga rotens saft ur jordens hjerta,
Dricka lifvets kraft ur solens lågor;
Väl de räcka till för oss och alla.
Om vi hinne opp till liljans liöghet,
Ej vi veta; — om vi skåde solen
1 sin middagshöjd, — det bryr oss icke.
Solen ensam vet, hvarför vi väcktes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
