Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solen ensam vet, hur lång blir dagen. —
Fordom, i din egen lefnads vårstund,
Såg du oss med andra ögon, läste
Du vårt tysta språk med annat hjerta,
Hörde ur vår dallring andra toner.
Du är nu förbytt, blott vi desamma.
Kanske snart vi dö, men dö med honom,
Som oss lifvet skänkte, dö med våren,
Honom öfverlefva ej vi vilje,
Ej med granna sommarblommor trängas,
Ej med höstens mogna guldax täfla.
Lifvet är för oss blott vår, men evigt
Väcks det upp i evigt nya vårar.
Banna oss ej derför nu, du vise!
Åro vi för små att få ditt bifall,
Väl, så nöjas vi med solens kärlek;
Finner du oss solskensbam för bleka,
Skänk oss ej ditt hån, blott denna tufva!”
Men den vise log åt blomsterspråket,
Trampade med tunga steg på tufvan,
Ifrig att till ättekullen hinna,
Der en sten han såg med visdomsrunor,
Värda mer än hela verldens sippor.
Tryckt till marken suckar nu hvar stängel:
”Död, hvi kom du just på vårens morgon?
Det är hårdt att somna in så tidigt
Ifrån sång och ljus och sol och kärlek!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
