Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon är så fjerran och ändock så nära,
Den saknade, den evigt lika kära,
Men tusen arma, dem hon hulpit förr,
De söka henne än vid grafvens dörr:
De vilja än välsigna få den ömma,
Som kunde sig, men aldrig andra, glömma,
Och gömde sina smärtor, ej sitt gull,
Men delte ut det, varm och kärleksfull.
Ack! detta hjerta, som ej slog för annat
An det, som godt och det som himmelskt var,
Det rika hjertat har för alltid stannat,
Der är ej eld, der är blott aska, qvar.
Du vördnadsvärda vid din dotters bår!
Du, hennes enda, öfvergifna broder!
Du ädla make, som der sorgsen står
Med dessa två, som mer ej ha en moder!
Hvad tröst har skalden er att gifva, som
Ej till er alla re’n från himlen kom
Med hennes röst i vinden, när, kring näset
Vid Helgasjön, han susar öfver gräset
Och öfver rosor, dem i fordna dar
Hon sjelf der älskat och der vårdat har?
När sommarqvälln förgyller med sitt skimmer
De grå ruinerna af Kronoberg,
Och insjön speglar allt i rosenfärg,
Om någon då af er en röst förnimmer,
Som sakta hviskar: ”kärleken ej dör,”
Då är det hennes stämma, som du hör;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
