Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERNHARD von BESKOW.
Minnessång i Svenska Akademien den 20 December 1868.
En sorgens sky har sänkt sig kring oss ner;
Hvart öga söker, men ej finner mer
Den ädle siaren, som här vid bordet
I festens stund så ofta förde ordet
Och fängslade hvart öra med sin röst
Ännu i sena qvälln af lifvets höst.
Ja, fastän re’n det i hans lockar snögat,
Eld var i hjertat qvar och eld i ögat.
Hur skön han satt der, lagrad vetesan
I vettets sold, och sångens äldste svan!
Ån kring sin fordna plats i kära runden
Osynlig sväfvar han i denna stunden;
Ty hvad i lifvet rätt man älska lärt
Det har man ännu efter döden kärt:
Den sörjde gerna ville oss hugsvala
Med himmelsk röst, om grafven kunde tala.
Så skild blott från vår syn, från lifvet ej,
Han är, den varma, kärleksfulla anden.
Kan anden dö? bli stoft, bli intet? Nej,
Men falla kunna, falla måste banden,
Som här en tid hans vingar hålla qvar,
Tills jublande med ens mot skyn han far.
Der har han slagit ut dem i det skönas,
Det frias himlar, i de evigt blå,
Der blott serafer sina harpor slå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
