Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAL
på Svenska Akademiens högtidsdag.
1851.
Den känsla, hvarmed Svenska Akademien öppnar
sin årsfest, erinrar ännu alltid om hennes äldsta
sedvänja att med bön i templet inviga högtiden.
Åfven sedan denna yttre plägsed ej mera äger rum,
känner sig sinnet sjelfmant stäm dt till tacksamhet,
till allvar, till bön, vid återblicken på det, som
nyss är förgånget, vid öfverblicken af det, som ännu
är vårt, vid utsigten mot det, som snart oss väntar.
Myten förkunnar oss, hurusom redan i det äldsta
Rom det första offret vid högtiderna tillhörde
guden med det dubbla anletet, det ena tankfullt
seende tillbaka, det andra modigt framåt blickande,
det ena af åren härjadt, det andra af evig ungdom
strålande: guden med nyckeln i sin hand, som
stängde det förflutna och öppnade det kommande:
guden, som de saliska hymnerna kallade “gudarnas
gud“, åt hvilken årets första månad, månadens
första dag, dagens första timme voro helgade. Vi,
som i denna lefvande myt, af kristendomens ljus
förklarad, blott se en ringa symbol för den
allseendes öga, den evigt vakandes försyn, vi nedlägge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
