- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Band 4. Strödda dikter. Skrifter på prosa. /
137

(1856-1881) [MARC] Author: Carl Wilhelm Böttiger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och p& löften rikt: hvaije stråle af dem har på
framtidens förhoppningar en tändande kraft. Och

— om detta gäller inom den borgerliga verlden,
det gäller icke mindre inom den litterära. Ett folk,
som ägt Gustaf den tredje och, med honom i
spetsen, byggt sin egen fosterländska parnass; ett folk,
som i hans ooh i ett tidehvarf, som ligger oss ännu
närmare, ägt vettenskapsmän, ägt konstnärer, ägt
talare och skalder, sådana som Linné och
Berzelius, som Sergel och Fogelberg, som Lehnberg och
Wallin, som Kellgren och Tegnér, — ett sådant
folk, med vaknad sjelfkänsla både af sin förmåga
och af sin kallelse, kan ej, och bör ej, misströsta
om en framtid af ny ära och glans äfven inom
bildningens alla områden, inom vettenskapernas,
konsternas, poesins. — Jag har särskilt nämnt
poesin. Man må ej tro, att poesin är död, derföre att
hon under dånet af stora verldshändelser mera
sällan hörs af. Det är ej under, men efter dem, som
hon helst har för sed att sjunga; hon täflar ej med
stormen, hon väntar, tills denne talat ut. Det var
först sedan verldsfloden förrurinit, som arkens dufva
återkom med oliven: det är först sedan
störtskuren gått öfver, som regnbågen bygger sin glänsande
bro mellan himmel och jord. Poesin dör aldrig:
det är skalderna som dö, men poesin lefver. Kan
hon för sina toner icke alltid påräkna lika väldiga
stämmor, lika välvilliga öron, hon går dock städse
i många former fram genom verlden, och i vår
nord har hon redan uppenbarat sig i alltför sköna,
att vi ej med glädje skulle återvänta henne i nya.
I den gråa forntiden kom hon för$t öfver till våra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:37:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bcwsaml/4/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free