Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu vid den tidpunkt (1780), der den tryckta
samlingen af Schillers dikter vidtager.
När man läser Hektors Absckied — den
poetiska dialog, som nu begynner denna samling —
och besinnar, att skalden skrifvit den vid tjugu års
ålder, förvånas man till en böljan öfver den
noggrannhet i form, den måtta i uttryck, den jemnhet
i ton och behandling, som utmärker denna dikt
framför alla öfriga från samma period af hans
författarskap. I sjelfva verket bär den också numera
föga prägeln af denna, ej blott svallande, men
svulstiga period, och det är skalden sjelf, som
dragit försorg om, att den blifvit utplånad. Hvad
ynglingens hand djerft och skönt tillyxat, har
mannens sedermera fejat och polerat. Man märker det
bäst, om man jemför poemets skiljaktiga form på
olika .ställen i samlingen. Det förekommer
nem-ligen der tvenne gånger: först såsom dörrstycke till
de lyriska dikterna, och här är det omarbetadt:
längre fram åter i die Häuber, der, i andra aktens
andra scen, Amalia sjunger det till klaveret i den
gamle Moors sofrum, och på dennes utrop: “det
är ett skönt stycke, min dotter! det måste du spela
för mig, innan jag dör“, svarar: “det är
Andro-makes och Hektors af sked: Karl och jag hafva
ofta sjungit det tillsammans.“ På sistnämnda ställe
har skalden låtit poemet bibehålla sin äldsta, i
allmänhet mer gripande och skakande läsart,
sannolikt emedan han fann denna bäst öfverensstämma
med den brusande och patetiska diktionen i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
