Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den kärlekslösa verld, som dömmer lika blodigt som
fariseiskt, och man kan ej vara döf för en klagan
sådan som denna:
”Wehe! — menschlich hat dies Herz empfunden!
Und Empfindung soll mein Richtschwert seyn”
Vid jemförelse mellan poemets text i Antologin
och i de samlade skrifterna visa sig alla de gjorda
förändringarna vara verkliga förbättringar. Skada,
att en alltför oredig tankebild fått ovidrörd qvarstå
i sjette strofen, der Luise önskar sin förförare, ätt,
i samma stund nu i fjerran land en annan
mun läspar till honom om kärlek, klocktornUHHfe
qvidan måtte slå hans öra med förskräckelseWWr^
”bohre plötzlich eine Höllenwunde
In der Wollust Rosenbild!”
Det nästföljande poemet die Grösse der Welt
är oförändradt upptaget ur Antologin. Skaldens
fantasi lånar först vindens, derefter ljusets vingar,
för att uppsöka verldens slut, skapelsens gräns.
Han flyger genom firmamentet, planeter och
planetsystemer förbi; men till det tomma intet hinner han
ej. Då mötes han slutligen af en ensam pilgrim,
som gjort den samma upptäcktsfärden i motsatt
riktning, och hör af honom de orden:
"Steh! du segelst umsonst — vor dir Unendlichkeit!”
”Steh! du segelst umsonst — Pilger, auch hinter mir! —
Senke nieder,
Adlergedank’, dein Gefieder!
Kühne Seglerin, Fantasie,
Wirf ein muthloses Anker hie”
Ämnet, som i sig förenar begge de slag af det
sublima, dem man velat skilja såsom extensivt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
