Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Samuel Ödmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De tre nations-föreningar, för hvilka Ödmann i Upsala
var inspektor, voro Fjerdhundra, Gestrike och Helsinge, samt
Smålands.
Till sid. 6..
Ödmanns fader, Gabriel Ödmann, blef sedermera, från
konsistorii-notarie i Wexiö, kyrkoherde i Hjelmseryd 1762 och
lefde der till 1787. Han var, enligt Biografiskt Lexikon, son
af Lorenz Ödmann, tenngjutare i Jönköping, och Kristina
Iser. Sitt ena dopnamn, Lorenz, ärfdt efter farfadren,
bortlade Ödmann vid äldre år och behöll blott det, som han fått
efter sin morfader, prosten Samuel Wiesel. Om dennes sju
döttrar, af hvilka den fjerde i ordningen, Katarina, blef
Ödmanns moder, får man närmare underrättelse i upplysningarna
till Ödmanns ”Hågkomster från hembygden och skolan”, ur
hvilken skrift de i minnesteckningen gjorda meddelanden om
prosten Wiesels personlighet äfven blifvit hemtade. Denne
egendomlige mans afkomlingar, till hvilka äfven höra de
småländska prestslägterna Wieselgren, Wieselqvist, Heurlin,
Widebäck, Hyltenius, Cavallius m. fl., utgjorde redan vid
Ödmanns död ett antal af mer än 300 personer. Af Wieselska
slägten hafva femton tjenstgjort som prester i Wieslanda
under en sammanlagd tid af omkring 450 år. Sex af dem voro
der kyrkoherdar i en oafbruten följd af 174 år. Samuel
Wiesel och hans fader, Elias Wiesel, voro det i sammanlagda
105 år \
Till sid. 10
Angående sin undervisning i morfadrens hus, efter att
der hafva erhållit en enskilt handledare, skref Ödmann som
student till en ung flicka, hvilken sedermera blef hans
svägerska: ”Jag är, som hon vet, uppfödd hos min morfar. Ett
allvarsamt presthus, der icke just karbasen alltid låg på
bordet, men var dock ej längre borta än att han på behörig tid
kunde vara tillhands. Jag blef drifven att läsa, skrifva, spela
och mera, men ensam var jag, utan någon medtäftare. Så att
jag ej så just skyndade på. Mina yngre syskon började nästan
öfverträffa mig. De kunde läsa rent, då jag måste ha en,
som sade före hvart ord, då jag skulle läsa. De skrefvo mig
till, men min praeceptor skulle alltid hålla i min penna, då
jag skulle svara. Jag blygdes omsider. Jag tänkte: jag skall
Jfr ”Hågkomster från’ hembygden och skolan.” Fjerde upplagan,
sid. 29.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
