Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var denna tid, som han då plägade kalla
"’mina lyckliga år” *.
Redan här må rum lemnas för den erinran,
att Kellgren vai^ i grund en lika frisinnad som
sjelfständig natur. . Vi ha, vid betraktelsen af
honom, för oss icke blott ett geni, men en
karakter. I likhet med många af den tidens ljusa
hufvuden, var han till sina politiska tänkesätt
icke så litet republikan**, d. v. s. han ansåg sjelf-
Geijer yttrar om 1778 års riksdag (”Konung Gustaf llLs
efterlemnade papper”, II. 158): ”Det var svårt att vid
denna riksdag placera ett nej. Man hade tillhopakommit
för att bifalla och loforda. Det nya regeringssättet var
ännu i sin första blomma, det gamlas hågkomster ej långt
undan och farliga att väcka. I allt hvad konungen på den
korta tiden uträttat öfvervägde vida det goda; och den
allmänna rösten erkände det. Hvarom skulle man tvista
med honom? De förnämsta tvisteämnena hade han, genom
afgörande på förhand, satt utom diskussion.
Högtidligheterna vid kronprinsens födelse, döpelse, ständernas
fadderskap, drottningens kyrkotagning m. m. lemnade dessutom
vid detta korta riksmöte föga rum för annat än
högtidliga tal. Konungens lag-propositioner voro billiga. Och,
slutligen, han fordrade ingen ny bevillning. Man kan
föreställa sig de gamla partichefernas förlägenhet. En
enda höjde hufvudet varsamt, den störste från den nyss
förflutna tiden, den gamle Axel Fersen, — men endast
för att åter draga sig tillbaka”.
”Jag har gråtit som ett barn, eller rättare, jag har gråtit
som en man, skref han till en vän vid första tidningen
om en händelse, den han trodde skola göra
mensklighe-tens lycka och som han sedermera, med en verklig sorg
och en sann afsky, en tid såg göra dess fasa och
förskräckelse”. N. v. Rosenstein (Företalet till Kellgrens
skrifter). Man erinrar sig härvid huru lifligt äfven
Franzén greps af den franska revolutionens första utbrott och
ännu 1795, efter Robespierres fall, hoppades det bästa
för friheten. Man ser det af hans i Paris då skrifna
poem: ”å la liberté frangaise, par un voisin des Lapons.
le 1 nivöse l’an 4 de la republique”. — Kellgrens oblid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
