Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och på hans föranstaltande som Kellgren
be-gynte utgifningen af Stockholms-posten *.
Kellgren var ej den, som gick andras ärenden hvar-
I v. Schinkels ”Minnen ur Sverges nyare historia”, I. 258,
yttras om Kellgren, att han, i följd af sina stora,
ovanliga skriftställare-talanger, blef ”innan kort befunnen just
tjenlig att utgifva ett sådant slags vitter riksorgan för
konungadömet och den franska smaken, som, man kände
sig behöfva”. Wieselgren, ”Sverges sköna litteratur”, IV,
betonar detta ännu skarpare. Sid. 699—700, säges
Kellgren hafva ”blifvit af konung Gustaf antagen till agent
för predikande af den lättsinnighet och de lefnadsseder,
hvaraf vår nation ännu blöder”. Sid. 389 heter det: ”Då
en person, som snart blef och till 1792 fortfor att vara
sin konungs handsekreterare, var tidningens främste stylist,
och detta en handsekreterare, som versifierade kungens
vittra prosa, behöfver man väl icke mycket betvifla, att
kungen öfversatte den unge Abo-magisterns möjligen
poetiskt utsvälvande politik på den för tiden behöfliga
prosan”, ro. m. Härvid bör anmärkas, hvad ofvanföre redan
är visadt, att Stockholms-posten började utgifvas 1778,
men att först 1785 Kellgren utnämndes till konungens
handsekreterare, äfvensom att han redan följande året i
denna befattning lick en efterträdare. Vidare yttras sid.
390, att från de politiska tvisterna–”skulle nu
svenska folket ledas genom åtskilliga åt Kellgren lemnade
betsel och grimmor”. Bland dessa nämnes särskildt
hof-’poesien: ”Redaktören, som tröttat sig sjelf med apoteoser,
uppmuntrade insändare, och desse lingo mention honorable,
blott de något höjde sig öfver Bager och Bjugg”. Ett
större misstag måste ligga till grund för denna
beskyllning, som, i andra ordalag, upprepas äfven af Palmblad
i ”Biografiskt Lexikon”, VII. 30. Det är sant, i
Stockholms-postens första numror förekommer en mängd ”till större
delen eländiga vers”, såsom redaktionen sjelf kallar dem
(1778, n:o 10), alla uppstämda till firande Af kronprinsens
födelse. Men det visar sig klart, att tidningen, genom
ätt införa dem, afsett, icke kunglighetens beprisande, men
allmänhetens förlustelse, och här drifver ett ystert skämt
både med rimsnideriet och, i viss mån, med sjelfva
ämnet.’ Berömmet, hvaraf de stundom åtföljas, är tydligt
ironi. Kan det nu vara sådant, sbm på fullt allvar
blifvit taget för en uppmuntran, en mention honorable?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
