Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finge se dagsljuset” *. Det borde vara klart, att,
med en sådan ursprunglig plan för tidningen,
Kellgren icke billigtvis kan inför efterverlden
ställas till ansvar för annat af dess innehåll än
hvad som flutit ur hans egen, penna, men icke
för allt det öfriga och minst för det vittra
små-kram och de, vanligtvis från franskan öfversatta,
berättelser och anekdoter, som tjenade till
spalt-fyllnad och hvilkas införande var en eftergift åt
tidens smak. Man/ har i dem, icke utan skäl,
funnit qvickheten och skämtet mer än ofta
parade med lättsinne - och tvetydigheter. Sådant
hörde till det franska galanteriets oarter och
möttes med bifall från en stor del af den läsande
allmänheten, åtminstone i de högre kretsarne.
Det var en nu inrotad elak vana att hålla till
godo med allt, äfven det sedligt fula, endast det
visade sig under skämtets drägt och i behagens
former. Man förlät hvad som roade och
räknade ej så noga med det, som var qvickt. Men
på samma gång vi ogilla dessa yttringar af en
tidsanda, hvars luftkrets var uppfylld af smittor
från de förskämda sederna vid Seinen, måste vi
tillbakavisa försöken att, på ingen annan grund
än att äfveh Stockholms-posten i förenämnda fall
skattade åt tidehvarfvets anda, framhålla den af
dess medarbetare, som i snille stod främst, men,
såsom vi sett, med tidningens redaktion hade
föga eller intet att beställa, såsom en sedernas
förstörare, en sinlighetens härold. Det vill i
allmänhet synas som hade de granskare, hvilka
* Stockholms-posten 1782, n:o 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
