Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
♦
sen* Ett af hans bästa råd år att ”man icke
be-höfver vara poet, om man ej finner dertill hos
sig en liflig drift”, ehuruväl denna sats icke tål
att omvändas så, att hvar och en, som hos sig
finner en liflig drift att blifva poet, också
oefter-gifligen beh öfver blifva det. . För öfrigt finner
man hos honom ännu samma förvexling af
retorik och poesi som hos hans ungdomsledare, den
lärde Rydelius, hvilken uttryckligen inbegriper
skaldekonsten under vältaligheten och betraktar
den förra såsom ”en konst att beveka och
förlusta folk med versbundet tal, hvilken dock
haf-ver en hop sina egna särdeles grepp”. Det
be-höfver ej sägas, att det var från den allrådande
franska smaken, sådan denna hade utbildat sig
under Ludvig XIV:s och hans närmaste
efterträdares tid, som Dalin uteslutande hämtade
reglerna och rättesnöret för sin vittra granskning,
äfvensom att denna smak ännu lika enväldigt
fortfor att herrska, då Kellgren först uppträdde.
Man har med skäl förevitat densamma
ensidighet och tråughet, och beklagat dess alltför stora
inflytande på vår egen vitterhet under Lovisa
UlrIkas och Gustaf III:s tidehvarf. Men hur såg
väl i sjelfva verket. denna vitterhet ut
dessförinnan, och särskildt näst förut? Med några
enstaka, visserligen ganska aktningsvärda,
undantag, hvilken oreda, hvilken smaklöshet, hvilken
förbistring! Det lärer, vid betraktandet af dess
kaotiska tillstånd och dermed sammanhängande
olater, ej längre kunna nekas, att den införskrifna
främmande smakläran med alla sitia brister dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
