Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den beskaffenhet, att det förtjente hedern af en
kritik. En sådan uteblef icke heller, men utföll
långt ifrån så, att odets författare kunde finna
sig belåten. Väl tillerkändes honom
bildnings-gåfva och qvickhet, men med inskränkningar, som
ej kunde annat än såra. Bildningsgåfvan sades
ofta likna en feberyra, qvickheten en flågeld, och
i åtskilliga så uttryck som bilder förevitades
honom oklarhet, öfverspänning och bombast. Den
unge Upsala-stu den tens namn har icke blifvit,
obekant. Med sin stränge recensent inlät sig nu snart
i en lång, från begge sidor mer och mer häftig
och bitter polemik * samme Leopold, som, efter
några få år, vid sin fordne vedersakares sida
intog ett rum icke blott som lycklig medtäflare,
men som aktad vän, som trofast vapenbroder,
och slutligen, efter Kellgrens död, sjöng till hans
skugga:
” Vid mina första steg din jernhand mötte mig,
Min ungdom stöttes bort med hån ur snillets tempel;
Men fåfängt vid dess port din klubba höjde sig,
Då dina lärors ljus, ditt rykte, ditt exempel
Mig förde till ett rum deri — oakta dt dig’*.
Mindre allmän torde den företeelse vara, att
en litterär fejd, från början förd med så hvassa
vapen som denna, slutas med ett upprigtigt,
broderligt handslag. Men Kellgren och,Leopold
voro begge för ädla naturer, att de icke skulle
vara i stånd, den ene att erkänna, den andre att
glömma en oförrätt. Det ode, som hade varit
* Kellgrens kritik läses i Stockholms-posten n:o 11.
Polemiken deröfver begynner i samma tidning 1779 n:o 41,
fortgår genom en mängd numror, och slutar med n:o 104.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
