Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefde, visserligen på den magraste kost*, men i
ett rus af svindlande tankar och yrande
framtidsplaner. Någon examen hade han icke tagit
vid akademien; men han hade läst Spinoza —
och kände sig filosof; han hade studerat
Montes-quieu — och kände sig skapad till lagstiftare; han
läste Ossian och Shakspeare, Rousseau och
Klop-stock — och hvem, om icke han, kände sig nu
vara född till skald? Före årets slut täflade han
både i Vitterhets-Akademien och i sällskapet
Utile dulci; i den förra med ”Inbillningens nöjen”,
ett prosaiskt ode, som lemnades obelönt**; i det
sednare med tvenne stycken, till svar på tvenne af
sällskapet utställda prisuppgifter: ”Passionerna”,
poem i sex sånger, och ett ode: ”Jordbrukaren”.
Begge dessa stycken voro orimmade: det förra
Han yttrar i ett af sina bref från denna tid: ’Jag slutar
just nu min middag: af bröd, honung och vatten. — Jag
har gjort ett evigt förbund med måttligheten, denna
naturens dygd, ren, helig, glad! Jag lefver af bröd, vatten,
honung, mjölk och ägg. Ej derför, att jag utesluter andra
enkla och lätta rätter, men derför, att dessa nu äro mig
snarast till hands. — Min middag kostar mig aldrig öfver
en koppardaler. Ofta är detta förtjensten af hela min
dag”. Han hade, till en början, tagit in vid lilla
Köp-manstorget; men fann sig der ”som en fängslad fogel,
’ innestängd i sitt näste mellan takvinklar, galler och
skorstenar”, samt flyttade derföre ut till yttersta ändan af
Kungsholmen. ”En vis — säger han — kan icke vistas
fullkomligare än mellan en hufvudstad och Mälarens skogar”.
*’ Se sista sidan af anmärkningarna till detta ode i dess
första upplaga 1784. — Der yttrar han ock sin harm
öfver att kongl. Vitterhets-Akademien lemnat skriften
obe-lönt: ”Den areopag, som belönte psalmen öfver ett godt
samvete, borde likväl ej varit svår att förtjusa. Men
sådant skall ni skrifva, sådant. Ty ni vet, att
sällskaper na förstå sig intet på geni”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
