Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måtte utfästas såsom belöning för den bästa
kritiska afhandling om reglernas ursprung och sanna
värde i de sköna konsterna, och yttrar bland
annat: ”Jag kan känna mig uppfylld af erkänsla
för sällskapets aktning; men — jag kan icke göra
mig en belöning deraf. När jag beslöt att
försöka något i snillets verld, så föresatte jag mig
fullkomligheten, lika i bemödande och ära.
Denna är fri. * Den måste vara den högsta i hvad
krets jag söker den. En blick! ropa hundrade:
dess hela ljus! ropar jag. Månge hafva nog af
detv hvarvid andre dö af hunger. — Det är icke
nödvändigt att vara skald! 1 alla konster för
äran och förträffligheten måste man vara lärlinge
privat: offentligen mästare. Var jag inför
sällskapets domstol det förra, så hade man icke bort
blotta mitt namn. Jag beklagar mig deröfver,
och jag antar ej en belöning för
ofullkomligheten. — Sällskapet har, åtminstone för dessa
. första ögonblicken, gifvit mig en poetisk varelse.
Men jag andas icke i detta nya lifvet. Mina
grundkrafter förqväfvas der. Då jag har frihet att
välja en varelse, väljer jag ingen, eller en
fullkomligare. Ej derföre, att jag icke känner
vördnad och erkänsla för hvad sällskapet gjort. Men
jag tror, att man ej bort göra något. Man hade
bort granska,’ gilla, förkasta, men ej blotta ett
namn, då man, efter sina lagar, icke nog kunde
hedra det. Denna arten af half belöning (tillåt
mig säga det), som, icke nog ädel att gifva, är
ännu mindre ädel att taga, skadar sällskapets
ändamål: den hugnar medelmåttan och förnedrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
