Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej röras vore en fördömmelse. Detta är skönhet!
osh jag ville vara belönaren”. öfver ett ställe
i den likaledes af Kellgren författade kantaten
vid enkedrottningens begrafning utropar samme
granskare: ”Jag är förtjust, att en svensk röst
har denna ädelhet. Jag förklarar den min
beundran. Pindar och Horaz har ej något mera
starkt, hastigt och kungligt drag”. Rigtigheten
af någrä bland de gjorda anmärkningarna visade
sig Kellgren erkänna genom de ändringar, han
längre fram vidtog i nämnda ode: Thorilds
beröm åter tog han med lugn. Det var mindre
att tyda som ett steg till förlikning än att anse
för en af hans nyckfulla omkastningar, men på
samma gång för ett utbrott af hans eldfängda
känsla för allt skönt, hvar helst han fann det,
och af hans aldrig felande ärlighet att oförstäldt,
och med möjligaste öfverdrift, säga ut allt hvad
han kände. Hos honom är allt superlatift. Man
ser honom i sitt förhållande till Kellgren utan
uppehör sliten mellan sin förtjusning
öfver,skalden och sitt hat mot granskaren. Men åt
förtjusningen som åt hatet ger han vexelvis, och
någon gång samtidigt, luft helt obesvärad och
låter den, som på en gång var hans id61 och
hans värste demon, lika oförbehållsamt veta, att
han älskar och dyrkar som att han afskyr och
föraktar honom. Vid sitt första framträdande
ännu, trots alla sina ytterligheter, älskvärd,
omedelbar och naif, tog han med åren skada af de
rökverk, som för honom tändes af en skara
kortsynta beundrare, hvilka i honom icke blott sågo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
