Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
insände han till samina tidning ett nytt ”Försök
till orimmad vers”, som begynner:
"Om Starka själens klarhet
Och gudars lugn du söker,
Lär segrar på dig vinna,
’ Till Stoas vishet gå; .
Lär, hög och modig, trampa
De änder lig a, veka, ’
De blöda känslors skara,
Att le åt qvinnojämmern
Och åt de svagas fröjdl
Hvad äro stormens ilar,
Om i din själ är lugn f
Hvad tomma namnet smärta,
Om, lyftad öfver sinnet,
Din höga själ föraktar
Den lilla fiberns vällustt
För stormens minsta il
Se vågen sucka, svalla,
Då klippan orörd står.
Blif stark! och le åt nöden.
Håll, ropar du, men är väl
Den jättelika läran
För dödelige gjord?
Se, svage, se omkring dig:
Hvad kan i tingens lagar
Du grusets insekt ändra f
Bryt tingen eller dig!
Du ej förmår det ena:
Väl, dåre! gör det andra;
Bryt veka nöjets känsla
Och, lyft ur jämmerns barndom,
Gå stegen till en man T o. s. v.
Efter poemets slut tillägger han: ”Detta är en
kritik på det första orimmade stycket. Nyheten
tål ej ett matt försök. En stor röst upprättar
någon gång en galenskap: af den måttliga lider
sjelfva sanningen”. Efter att sålunda hafva
tillrättavisat sin egen enfaldige adept, vänder han
sin harm mot ”den, som ej kan skrifva orimmadt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
