Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0 le/vande förstånd af tingen,
0 snillets, känslans hemlighet! —
Hvem fattade digy skönhet! — Ingen
Förutan den, som älska vet”.
Från kärleken såsom objekt öfvergår nu skalden
till målning af sin egen. Han ser öfverallt
åter-brutna strålar af den älskades bild: han ser allt
i henne, han ser henne i allt:
”/ allt din lånta teckning kännes,
0 evigt samma, evigt ny!
Din växt blef liljans växt, och hennes
Den friska glansen af din hy.
Din blick i dagens blickar blandas,
Din röst fick näktergalens sång,
Jag dig i rosens vällukt andas,
Och vestanflägten har din gång.
1 kungars slott, i hof och städer,
Jag ser bland tusende blott dig;
Och när min fot i hyddan träder,
År du der redan före mig.
Jag gick att visdoms-djtipet spörja,
Din tanke ref mig ur dess famn,
Jag gick att hjeltars qväden börja,
Men cittran lärde blott ditt namn.
Jag ville ärans höjder hinna,
Men bortvek i det fjät du gick,
Jag ville lyckans skatter finna
Och fann dem alla — i din blick.
Du, som af skönhet och behagen
En ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig — och från denna dagen
Jag endast dig i verlden ser**.
Sådana toner hade aldrig förr hörts från
den svenska lyran; de höras ännu med nöje; de
äro alltför sköna att någonsin kunna åldras. Och
om, på denna höjd af sin lyrik, Kellgren möj-
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
