Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het och elegans, versbyggnadens mjuka böjlighet,
rytmiska mångskiftlighet och ljufva, ofta
smekande, lenhet” *. Dessa egenskaper framskina
redan i hans tidigaste dikter, t. ex. i hans ”Ode till
Bacchus och Kärleken”, oaktadt all den
lättfärdighet, som man förebrått dess innehåll; likaså i
hans glada visa ”Epikurismen”, hvars lefnadsregler
skalden väl icke bör antagas att hylla derföre
att han satt dem i vers; likaså i ”Mina villor”,
ett stycke, som på sin tid mottogs med
förtjusning och i vår tid blifvit för klar adt för ett
”poetiskt missfoster” derföre, att dess halft-ironiska
innehåll befunnits underhaltigt på reflexionens
och sedelärans vågskål. Inför en kritik af denna
art skall visserligen Kellgren, för en del af sina
ungdomsdikter, alltid komma att stå illa
an-skrifven; men hans öde delas då af skalder
sådana som Horatius och Ariosto, för att icke
tala om Bellman.
Om det var af Horatius som Kellgren i sin
ungdom lärt sig att måla ömsom epikurismens,
Ömsom, såsom fallet är med hans poem: ”En
stadig man”, stoicismens lefnadsvishet, så var det
ock af honom som han tidigt lärt sig något
vida bättre, konsten att med löjets spe gissla de
menskliga dårskaperna. På vårt språk har den
romerske satirdiktaren icke haft någon lärjunge,
som kommit hans mästerskap närmare än
Kellgren. Det är samma lätthet i den komiska
uppfattningen, samma uppsluppna skämt, samma
* Atterbom, ”Siare och skalder” VI. sen. afdeln. 110.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
