Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dringar, men genom den trogna teckning hans
egna skrifter gifva af honom. Det är långt
lättare att göra hans bekantskap der, än det förr
var att göra den i lifvet, då hans väsen, mer
slutet än öppet, vanligen först i kretsen af hans
förtroligaste vänner upphörde att vara
förbehåll-samt. Endast dem tillhörde hans glada skämt,
hans lifliga meddelsamhet, och inalles den
älskvärda och intagande sidan af hans personlighet.
Också — yttrar Stenhammar — ”har ingen af hans
närmaste vänner älskat honom måttligen”.
Undfallenhet, tålamod och fördragsamhet hörde icke
till hans hufvuddygder, ty, lika ädel som hans
karakter var alltigenom, lika retligt visade sig
hans lynne. Han har sjelf gifvit oss förklaringen
i dessa ord: ”Känna hastigt och känna djupt, se
der hela grunden till skaldens, talarens,
konstnärens snille. Undra derföre ej, om de lättare
såras än vanliga menniskor. Det knappnålsstygn,
som genomborrar ijäriln, hinner ej fram genom
björnens •hud”. ”Och — tillägger han på ett annat
ställe — det retligaste, Gud skapte, var en auktors
fiber. Han lefver, lik spindeln, i h varje tråd af
sin vjf”. Också var han, ehuru icke sjelf sen till
anfall, Ömtålig för anfall af andra; men det gälde
då alltid strid om idéer, strid för det rätta och
sanna. Sin person frågade han då ej efter. Och
hur han än räknade köld för vitterheten som ett*
samhällsbrott, en straffvärd likgiltighet för ett af
statens högsta intressen och beifrade den med
hetta; likgiltighet för sitt eget skaldskap tog han
ganska lugnt, hungrade ej efter berömmet, satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
