Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Kellgren är borta”. Och åratal derefter, då,
halsstarrig i sina beslut, stel och oåtkomlig i sin
purpur, han, som tagit i arf en krona, utan att
hafva ärft ett hufvud att sätta den på, gaf
befallning att rifva templet, af hans fader uppbygdt
åt de fosterländska sånggudinnorna, ännu då
hördes, genom den allmänna modlösheten, från alla
hdrn af landet en djup suck: ”Kellgren är borta”.
Men när ändtligen ep ny dag hade uppgått för
den yrvakna friheten, och nu svenska parnassen
var nära att tagas med storm af en hand full
svärmande gossar, äfven då var det mer än en, som,
betänksamt skakande sitt hufvud öfver dagens
feberdrömmar, såg sig om efter en räddande hand
och med saknad utbrast:
”Kellgren ha vi ej mer, ej nu, då bäst han behöfdes
Och kasta vi ännu en blick tillbaka på detta
lif, som ej hade annan uppgift än att verka
nyttigt, att tänka stort, att känna djupt, att dikta
skönt, hur föga af det solsken, som verlden kallar
lycka, hade fallit på dess ensliga väg! Ingen
maka hade forljufvat hans dagar. Ingen plats i
statens tjenst blef genom hans bortgång ledig.
Inga egodelar hade han samlat. Intet yttre
äretecken hade hittat väg till hans bröst. Hvad var
han då, att så älskas och fruktas, att så sörjas
och beundras? Hvad ägde han, att kunna
efter-lemna ett minne så rikt och ett namn så ärofullt?
Hvad var, hvad ägde denne man, som hvilar
I Jakobs kyrkogård, vid murens rand?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
