Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.Kik på sång var i Sverge det nittonde seklets
morgon. Ännu hördes länge och gerna mer än
en af de skalder, som sjungit i det förras
sol*-nedgång. Oxenstjerna och Leopold hade ej ännu
tystnat. Franzéns klara toner kommo, som förr,
med östanvinden flygande öfver hafvet, och länge
dröjde det ej, innan han sjelf kom efter. Fru
Lenngrens lekande satir fortfor att helsas med
förtjusning: Valerh glada visor möttes ofta med
stormande bifall. Många hjertan hade Chor®us
vunnit med sin enkla lyra, och ännu flera stämdes
till helig väntan af de första löpningarna på den
Wallinska harpan. Men nu hördes med ens nya,
friska, kraftiga stämmor* Ur Vermlands skogar
hade Tegnér och Geijer trädt ut åt skilda håll,
men det bästa af skog och berg och elf hade
de tagit med sig till Skånes och Uplands
slättbygder. .Snart möttes från dessa slätter en manlig
vexelsång, väldig och stark som forsens brusande
fall, eller glödande och klar som jernet, när det
rinner ur sin smälta. ”Landtvärnssången” sprang
fram ur deh enes bröst, ”Vikingen” sam utifrån
den andres läppar, och då ”Manhem” klingade från
Upsala, svarade i Lund ”Svea”. Samtidigt hördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
