Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var icke då, som nu, trängd i skuggan af andra
magtpåliggande föremål; hon var en lifsfråga för
dagen, en national-angelägenhet, som af tusen
lyssnande öron och tusen klappande hjertan
följ-de£ med den lifligaste uppmärksamhet. Hon var,
hvad Frithiofs-skalden en gång kallade henne,
”nationens solvisare, som betecknar hvad dess
dag lider”. Men på en tid, då så många stora
snillen redan uppnått eller voro nära att uppnå
sin middagshöjd, och då sådana skaldenamn som
Franzéns 0Qh Wallins, som Tegnérs och Geijers,
som Lings och Atterboms, genljödo genom landet,
var det ingen lätt sak för en obemärkt yngre
sångare att göra sig hörd och vinna e’rkännande,
utan att, som Grafström och Nicander, i början
sluta sig till det mer högröstade partiet, dit de
genom färgen af sin romantik och måttet af sin
formfulländning egentligen icke hörde, eller, som’
Vitalis, höja upprorsfanan mot detsamma och,
genom utfall med satirens spjut, göra sig känd
på samma gång som fruktad. Minst* lätt var
det för en så blyg, men tillika så sjelfständig,
skald som den, hvars minne Svenska Akademien
i dag återlifvar. Utan att närma sig till
något-dera af de stridande partierna, gick han ensam
sin bana, lydde blott sin inre kallelse, och sjöng,
nästan utan allt behof af att höras. Han var
fullt medveten af sitt snille, men han gjorde ej
något buller, deraf. Man visste knappt af, att han
fans, men när han var borta — borta redan vid
tjugunio års ålder —, då häpnade man öfver,
att ett sådant snille funnits, och förundrade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
